Väl på stationen placerades Robert snabbt i ett förhörsrum. Han insåg att det skulle ta en stund innan Karlsson och hans assistent skulle komma. Hades Azula skulle påbörja det förhör som skulle komma och Robert satt ensam och väntade bakom ett bord.

Nu hade Robert lite tid att fundera. Sara var alltså skjuten till döds. Men varför? Det var den tanken som slog honom, varför? Någon hade skjutit henne och försökte kanske kasta skulden på honom. Det var smart. Även om han omedelbart skulle sättas på fri fot så skulle polisens uppmärksamhet i första hand riktas mot honom. Men Robert hade faktiskt ett alibi. Vera på Barfiket. Mer än så hann Robert inte tänka.

Karlsson och Azula kom in. De slog sig ned andra sidan bordet.

– Jaha du, sa Karlsson, har du inget bra försvar så ligger du illa till.

– Jag förstår det.

– Har du något att säga till ditt försvar.

– Vad är jag anklagad för.

– Skäligen misstänkt för mord på din flickvän Sara Benedict. Dådet ser ut att vara utfört med ditt tjänstevapen.

– Herregud, sa Robert. Med min pistol.

– Precis, så vad hände?

– Hon gjorde slut med mig vid halvåttatiden och stack iväg i en taxi. Se’n har jag inte sett henne.

– Så du stannade hemma?

– Jag stod i bara kallingarna och hade ingen chans att kuta efter henne.

– Jaha och vad hände se’n då?

– Jag drog iväg till Barfiket i närheten för att tänka. 

– Kan någon intyga det.

– Vera som jobbade kan säkert göra det.

– Okej, sa Karlsson och vände sig till Azula.

– Hades, var snäll och ring och kolla med Vera på Barfiket.

– Okej, sa Hades och lämnade rummet.

Karlsson vände sig mot Robert igen.

– Du har hjälpt oss många gånger Robert och som jag känner dig så har jag givetvis svårt att tro att du mördat din sambo. Men jag är polis och måste därmed kolla alla trådar.

– Jag förstår det.

– Så låt oss gå till en annan tråd, varför skulle någon annan mörda henne?

– Någon annan än jag.

– Typ.

– Jag har ingen aning. Man lär inte känna någon så värst bra på fyra månader.

– Hm, jag förstår det. Men om du är oskyldig så finns där en mördare som söker kasta skulden på dig. Det bästa vore därför om du erkänner dig skyldig.

– Jag skulle inte tveka en sekund om så vore fallet.

– Vi håller redan på att kolla upp Sara Benedicts bakgrund för att få en klar bild av henne. Vad vet du om Sara?

– Hon flyttade in hos mig samma dag vi träffades.

– Hur kom det sig.

– Hon hade precis kommit till stan och men inte fixat bostad.

– Var träffades ni?

– Jag raggade faktiskt upp henne på Barfiket. Hon satt där med sin resväska och såg vilsen ut så jag passade på.

– Vad hade hon för historia då.

– Hon hade precis gjort slut med sitt ex i Linköping och sedan hastigt kastat sig på ett tåg hit.

– Och hon lämnade dig rätt så hastigt också.

– Ja, det måste jag säga, det var väldigt oväntat.

– Hade hon någon anledning att snabbt lämna dig?.

– Hon påstod att en kvinna ringt och sagt att hon hade sex med mig igår kväll.

– Hade du sex med en kvinna i går kväll?

– Nej, jag var på fotboll med några kompisar och vi tog en bärs tillsammans efteråt.

– På Barfiket?

– Nej, på fotbollspuben nära arenan.

Dörren öppnades och assistenten kom in i rummet.

– Det stämmer, sa Azula, herr Svensson var på Barfiket den troliga tiden då mordet skedde.

– Då återstår bara en tråd, Robert, sa Karlsson, följde du efter Sara, tog henne till ditt kontor och sköt henne där och stack sedan snabbt som sjutton till Barfiket?

– Tror du på det själv? frågade Robert.

– Vem vet?

– Jag förstår logiken, men att köra till kontoret, sedan skjuta henne och sedan åka tillbaka tar väl minst en halv timme.

– Ja, det är lite knappt eftersom du faktiskt var på barfiket klockan åtta enligt servitrisen.

– Så, vad händer nu?

– Vi släpper dig för tillfället. Och föresten, du är ju utredare så varför inte kolla lite själv. 

– Eftersom jag inte tog livet av henne så måste Sara i alla fall släppt in mördaren på mitt kontor. Hon tog med sig både nycklar och passerkortet när hon drog iväg.

– Japp, hon måste ha känt mördaren eller så tvingade han henne helt enkelt.

Efter Kalle Karlsson slutord var Robert strax en fri men grubblande man med sorg och saknad efter sin döda flickvän.

”Ville någon sätta dit honom?” var den första tanken som slog honom när han gick ut på den öppna platsen utanför polishuset. ”Vem sjutton vill sätta dit mig? Jag ska ta mig fan mörda honom” var tanken som direkt slog honom. Han besinnade sig snabbt med tanke på vad det skulle kunna innebära. Inte desto mindre var han arg, rent ut sagt förbannad. Robert öppnade och kollade sin kontaktlista i mobilen utan att finna något svar eller ledtråd.

– Ursäkta mig, sa en kvinnlig röst. Robert tittade upp och in i ett ovanligt vackert ansikte inramat i rödblont hår.

– Vad står på? undrade Robert.

– Jag skulle vilja lära känna er.

– Är det en raggningsreplik?

– Nej, men ni har gjort mig så jäkla nyfiken.

– Aha, ni är journalist!

– Varför släpper de ut er från polishuset?

– Varför skulle de inte göra det?

– Ni har ju precis mördat er flickvän.

– Hur vet ni det?

– Alla pratar ju om det.

– Jag har ingen kommentar.

Robert försökte milt gå runt kvinnan som såg ut att vara i tjugoårsåldern med vackra röda läppar och mörkt bruna ögonbryn. Men hon tog tag i min arm.

– Alla pratar om det. Ni är på ju på nyheterna, sa hon.

– Bra, då har du ju alla fakta.

– Ja men inte dina.

– Du är rätt ung för att vara journalist.

– Ja och jag behöver en bra story.

– Bra, skriv den då!

– Men något kan du väl säga.

– Jag ger gärna en intervju när fallet är löst och förövaren bakom lås och bom.

– Vill du knulla?

Frågan kom milt sagt överraskande.

– Är du transa?

– Nej, kära nån, varför frågar du det?

– En ung tjej skulle knappast säga så där.

– Men nu hände det, sa hon, nu hände det.

– Varför då?

– Jag behöver jäkligt mycket en bra story.

– Och jag är ledsen att inte kunna hjälpa dig.

– Hallå där! sa en ny röst. Denna gång en manlig.

Mannen var mörk, storväxt och såg vältränad ut. Han var klädd i mörkblå kostym och skjorta med öppen krage.

– Ursäkta att jag stör i konversationen och jag måste be damen att avlägsna sig.

– Vad! sa den unga journalisten, varför ska jag avlägsna mig?

– Därför att detta är ett polisärende.

– Okej, sa den unga damen och gick motvilligt en bit bort – ett tiotal meter från de bägge männen.

– Jaha, vad vill du snacka om? undrade Robert.

Mannen tittade på honom med kalla ögon och nollställt ansikte. Robert blev lite misstänksam. Var det månne en annan journalist?

– Är du typ en jäkla mytoman eller fem-femma? sa Robert ilsket utan att tänka.

– Ja visst är det konstigt att jag vet namnet på din före detta flickvän som är skjuten till döds med ditt tjänstevapen.

– Okej, jag har bara fått så mycket skit den här morgonen att jag är rätt irriterad. Men ska vi snacka vidare så får du allt visa din ”legitimation”.

Mannen tog fram den och höll upp den framför Robert som snabbt läste in dennes namn, Tom Hanson.

– Jag har en vän till dig sittande i bilen, sa den civilt klädde polisen och pekade mot en svart limousin som stod parkerade vid trottoarkanten ett tiotal meter bort.

– Jaha, vem då?

– Någon du gärna vill träffa, sa mannen. Han gjorde en gest mot bilen. Robert tyckte inte sig ha något att förlora på att följa med. Mannen öppnade bakdörren och Robert kollade häpet. Kvinnan i baksätet var Laura.

– Stig in, sa hon och gjorde en välkomnande gest. Utan att tveka klev Robert in och satte sig i det breda baksätet. Tom satte sig bakom ratten, startade motorn och de rullade iväg.

– Jag är faktiskt polis, sa Laura och det var Sara också. Därför kunde jag inte säga så mycket till dig tidigare.

– Det visste jag inte. Jag trodde hon jobbade på en skrivbyrå.

– Hon kunde inte säga sanningen till dig eftersom hon jobbade under hög sekretess.

– Men varför hämtade ni upp mig här och nu?

– För att rädda ditt liv.

– Rädda mitt liv? Vem skulle kunna ha anledning att ta livet av mig?

– Vår svenska maffia så klart, de tror kanske att Sara gett dig information om sin utredning av dem.

– Men du var ju tillsammans med en snubbe i maffian?

– Det var så jag infiltrerade dem. Jag var tvungen att vara tillsammans med en underboss för att få den information som jag behövde för att senare ge den till Sara.

– Ändamålen helgar medlen alltså.

– Jag är inte den enda som varit polishora, sa hon ilsket.

– Förlåt mig, det var dumt sagt.

– Okej.

Bilen stannade till framför ett litet matställe på en mindre gata. Robert var för konfunderad för att fråga varför. Laura klev ut ur fordonet och gick snabbt fram till restaurangen och väntade Robert vid dörren.

– Eftersom du är man så går du in före, sa hon.

– Okej, sa Robert och öppnade dörren.

En kypare tog emot dem.

– Välkomna, sa han.

– Jag har beställt ett fönsterbord, sa Laura.

– Var så goda, den här vägen.

Två glas vin stod och väntade på bordet.

– Varför har du ordnat det här.

– För att vi behöver tala allvar.

– Ja, det vore fint att få veta vad all skit handlar om.

– Skål för vår välgång, sa Laura och lyfte glaset.

– Skål, ekade Robert och läppjade på vinet.

– Tom och jag har en plan för att rädda livet på både dig och mig.

– Låt höra!

– Vi skulle kunna bo på min hemliga adress tills allt lugnat sig

– Varför skulle allt lugna sig?

– För att vi griper maffiabossen bakom mordet på Sara. Det är han som är hotet mot oss.

– Så till dess ska vi bo ihop på en hemlig adress?

– Vem vet, vi måste kanske ligga.

– Fan, Sara har precis blivit skjuten.

– Jo, men ett bra ligg lindrar ångesten.

Det blev en kort paus när servitören kom till bordet med biff, potatis och tillbehör.

– Härligt käk, sa Robert, ska jag betala?

– Nej, det var ju jag som bjöd in dig och förresten så tar jag det på företaget.

– Företaget?

– Ja, det är så min organisation kallas.

– Ett företag med poliser alltså.

– Snarare med osynliga medarbetare som inte tros existera.

– Men vem finansierar det?

– Underrättelsetjänsen.

– Härligt käk, sa Robert och högg in på maten.

– Hur vet du det när du knappt hunnit smaka.

– Därför att Företaget säkert ser till att servera det bästa från ett fantastiskt kök.

– Aha, du tänker så.

De åt så sin middag under glatt samspråk och efter denna så tog de en taxi till ett hyreshus i utkanten av Solna.

Välkommen in sa Laura och kodade upp porten. Lägenheten låg en halvtrappa upp. Innanför säkerhetsdörren låg en liten hall som mynnade ut till ett större rum med ett pentry i en ändan och en bred säng i den andra. Däremellan ett mindre bord mot det enda fönstret samt en soffgrupp i grön plysch.

Robert satte sig i soffan och Laura slog på TV:n som stod på en bänk vid väggen som vette mot hallen. I rutan visade sig en kvinnlig journalist:

– En kvinna skjuten till döds hittades idag på ett ett kontor. Det finns en misstänkt gärningsman som dock är satt på fri fot i brist på bevis. Denne jobbar som utredare och har även haft uppdrag i polisiära ärenden. En minst sagt intressant kombination. Mer information kommer i de lokala nyheterna.

– Det var som fan, sa Robert.

– Har du snacket med någon jäkla journalist? undrade Laura.

– Nej inte alls, men en person attackerade mig när jag kom ut från polishuset. En ung tjej som verkar vilja göra allt för ett bra ”scoop”.

– Jaha, det säger du, var hon snygg?

– Hon frågade om jag ville knulla och se’n sa hon att hon skulle kunna göra allt för att få en bra story.

– Men du hakade inte på?

– Nej, tack och lov kom din gorilla och avbröt inkvisitionen.

– Så du ville inte knulla!

– Sjutton vad du är intresserad av det.

– Tycker du att jag är snygg?

– Du är trevlig, snygg och tilldragande.

Laura reste sig upp och satte sig i soffan snett mot Robert. Kjolen var kort och när hon satte sig ned och lutade sig lätt tillbaka kunde Robert se hennes vita trosor.

– Försöker du förföra mig, sa han.

– Allt på mig är äkta, sa hon, jag har fina bröst och är kurvig. Tycker du inte?

– Jag har varit sugen på dig från första stund, sa Robert.

– Vad kan jag göra för att du ska glömma allt för en stund, svarade Laura

– Så du vill knulla! sa Robert mer som ett påstående än en fråga.

– Du frågar väldigt mycket, sa Laura och började knäppa upp blusen.

– Ja för sjutton. Tänker du strippa?

Hon reste sig upp och drog ned trosorna som strax låg på golvet. Det var bara kjolen som skilde honom från hennes onämnbara.

– Vill du inte klä av dig? sa hon och drog av blusen över huvudet och visade en tunn vit behå med vita spetsar. Hon hakade upp den framtill och två vackra bröst gungade fram. Så vände hon ryggen mot honom och lät samtidigt kjolen falla till golvet. Endast klädd i sina högklackade svarta skor och lårhöga strumpor gick hon till den breda sängen och drog bort överkastet. Han kände hur snoppen spände i byxorna när han reste sig upp och följde efter. Hon lade sig bekvämt ned på rygg utan att dölja något av sin kropps attribut medan Robert snabbt hoppade ur kläderna.

De hade sex under obestämd tid. Sedan somnade Laura med ett leende på läpparna intill honom. De hade nu glömt allt om de hot som tidigare brytt deras medvetenhet. Robert gick till badrummet. Där hade han turen att finna en burk med sömntabletter. Det var så många tankar som snurrade i hans huvud att han behövde ett par för att kunna somna. Det förvånade honom lite att Laura hade somnat så snabbt. Men de hade ju druckit vin så kanske var det rätt naturligt trots den allvarsamma situationen.

- - -

Robert vaknade sakta upp. Huvudvärk. Tunga ögonlock. Han vred sig försiktigt runt i sängen. Kladdigt. Vad hade hänt? Långsamt öppnade han upp ögonen men såg först ingenting. Sedan såg han hud och blod. Mödosamt satte han sig upp. Mådde illa. Han höll något i handen. Han lyfte sin tunga arm och såg som i dimma att han höll sin pistol. Så kände han dess tyngd och hand och arm sjönk ner igen. Försiktigt vände han sitt värkande huvud mot Laura. Hennes ansikte såg fridfullt sovandes ut. Och nog sov hon alltid. Som i en dimma såg att att filt och lakan var blodiga. Blek och kall låg hon orörlig intill honom. Åter tänkte han på tyngden i handen och för andra gången noterade han att det var en pistol. På avstånd hördes polissirener. Han föll tungt tillbaka i sängen. Vad hade hänt? Han försökte hålla sig vaken men föll sakta tillbaka i halv sömn. Vapnet dunsade samtidigt ned på golvet.